Folkomröstningsfrågan tar inte ställning till hur många bostäder som ska planeras i tätorterna, utan handlar endast om att flera bostäder ska planeras jämfört med den nuvarande översiktsplanen. Flera bostäder betyder flera än de som ryms inom nuvarande kapacitetsgränser för vatten- och avloppssystemen.

Tabellen visar hur bostäder är planerade i Storvreta, Vattholma, Skyttorp, Vänge och Järlåsa i den nuvarande översiktsplanen (ÖP). Den visar också hur många bostäder som finns i tätorterna i dag och hur många som bor i tätorterna.

I det fortsatta arbetet med revideringen av översiktsplanen sker en samlad bedömning av hur många fler bostäder som är lämpligt att bygga i respektive tätort.

Exploatering och utbyggnad av samhällen med fler bostäder innebär kostnader för kommunen. Effekten av byggandet, det vill säga att antalet invånare och skatteunderlag ökar, innebär intäkter för kommunen. För att få en ekonomi i balans behöver kommunala medel användas resurseffektivt.

Fler bostäder i tätorterna och färre i staden kan leda till ökade kostnader för investeringar i

• förskola och skola
• vård och omsorg
• allmän plats och rekreationsområden.

Det beror på att tätorterna har mindre så kallade skalekonomier än staden. Det betyder att det är färre personer som kan nyttja samma resurser. Antalet bostäder som byggs måste samspela med utbyggnaden av den sociala infrastrukturen för att upprätthålla resurseffektivitet. Vissa skalfördelar kan nås vid en utbyggnad i stråk (Ostkustbanan), där tätortsinvånarna enkelt kan pendla till service i en närbelägen tätort.

Marknadsrisken

Det finns en ökad marknadsrisk för exploateringsprojekt i tätorterna jämfört med staden. Risken för svag efterfrågan på bostäder i tätorterna kan leda till att kommunala markförvärv och investeringar (som exploatering, teknisk och social infrastruktur med mera) inte fullt ut kommer till användning. För att minska marknadsrisken kan olika åtgärder krävas som ökar tätorternas attraktivitet, till exempel investeringar i allmän plats, rekreationsområden med flera.

Transportinfrastruktur

Fler bostäder i tätorterna, utöver det som är planerat i nuvarande översiktsplan, skulle kunna innebära en ökad utbyggnad av den statliga väginfrastrukturen, till exempel korsningsåtgärder, trafikplatser med mera. Det kan kräva kommunal medfinansiering.

Nya bostäder i tätorterna ger mer biltrafik i staden än motsvarande bostäder inom staden, där det ofta är cykelavstånd och kortare avstånd med högre turtäthet i kollektivtrafiken. Därför kan det bli ökade kostnader för investeringar i stadens transportinfrastruktur på grund av mer biltrafik från tätorterna.

Naturhänsyn

Fler bostäder i tätorterna och färre i staden kan minska risken för kostnader för naturhänsyn (kompensation), eftersom det finns en större koncentration av höga naturvärden i och kring Uppsala stad än i övriga tätorter på det stora hela.

Det beror i huvudsak av att tätorterna i större utsträckning omges av produktionsskog medan skogsområdena runt staden ofta sköts som rekreationsområden, vilket normalt leder till högre naturvärden.

Teknisk infrastruktur

Färre bostäder i staden kan innebära ett minskat kapacitetsutnyttjande av den befintliga tekniska infrastrukturen i staden (som el, värme, kyla, vatten och digital infrastruktur), samtidigt som investeringar i stadens tekniska infrastruktur bara påverkas marginellt. Det beror på att de flesta av de planerade infrastrukturinvesteringarna i staden ändå behöver göras för att staden ska kunna växa, om än i mindre omfattning.

Vatten- och avloppssystemen finansieras av kommunens VA-taxa och inte genom kommunalskatten. Fler bostäder i tätorterna utöver de som planeras i nuvarande översiktsplan kommer kräva nya investeringar för att öka kapaciteten för spillvattenhantering och dricksvattenproduktion. Bland annat behövs nya reningsverk, vattenverk och överföringsledningar mellan tätorter. Sådana investeringar finansieras genom brukningsavgiften, det vill säga det som alla anslutna hushåll och verksamheter betalar för sin användning av det allmänna vatten- och avloppssystemet.

Den totala investeringskostnaden bedöms bli större för vatten och avlopp (alltså dricksvatten och spillvatten) om kommunen väljer att lätta på bebyggelseutvecklingen i Uppsala stad genom att planera för fler bostäder i tätorterna längs Ostkustbanan och Dalabanan. Sannolikt behöver då VA-avgifterna höjas mer än om bebyggelseutvecklingen sker i enlighet med den nuvarande översiktsplanen.

Fler bostäder i ett område kan innebära att nivån på service upprätthålls över tid, eftersom befolkningsunderlaget annars brukar minska när barn flyttar hemifrån och föräldrar bor kvar, men inga nya barnfamiljer kan flytta in.

När en tätort växer med många fler bostäder ökar behovet av samhällsservice, exempelvis

• förskola och skola
• vård
• fritidsaktiviteter
• kollektivtrafik.

Samhällsservice kräver kommunala och regionala investeringar och prioriteringar. I alla tätorter som nämns i folkomröstningsfrågan behövs nya skolor och förskolor om ett större antal bostäder byggs.

Ett ökat invånarantal i tätorterna kan ge förutsättningar för ett nytt eller förbättrat kommersiellt serviceutbud, till exempel butiker, kaféer, frisörer och gym. Men för att det kommersiella serviceutbudet ska utvecklas krävs också initiativ från näringslivet.

Färre framtida bostäder i staden kan innebära ett något minskat utbud än planerat av kommersiell service och samhällsservice i vissa stadsdelar, om den tänkta byggnationen i något område minskar betydligt och befolkningsunderlaget därmed blir mindre.

Generellt innebär ett ökat byggande utanför staden fler resor med bil, främst för att många resor blir längre, så att cykel inte är ett realistiskt alternativ för de flesta. Eftersom många resor fortsatt har sina mål i staden ger det ett ökat inflöde av biltrafik i staden. Det kan i sin tur betyda ökade kostnader för investeringar i stadens transportinfrastruktur för att hantera buller, luftkvalitet och behov av ökad kapacitet. Platser som kan behöva kapacitetsåtgärder är exempelvis trafikplatser vid E4, Bärbyleden och Österleden.

Om Vänge och Järlåsa (Dalabanan)

Konsekvenserna av en utbyggnad i Vänge och Järlåsa påverkas av hur Dalabanan utvecklas. Om en ny järnväg till Enköping byggs via Vänge och kopplas in till Dalabanan, kan en ny konkurrenskraftig pendeltågstrafik trafikera åtminstone Vänge.

Men en ny järnväg bedöms ligga långt in i framtiden. Med den kapacitet som finns på den nuvarande Dalabanan bedöms möjligen ytterligare ett uppehåll i antingen Vänge eller Järlåsa få plats med en avgång i timmen i varje riktning. Det är tveksamt om kostnaden för en station kan motiveras med en så gles turtäthet. Kommunen saknar dessutom egen rådighet i frågan. Det är Trafikverket och Region Uppsala som ansvarar för byggande av station och trafikering.

Påverkan blir större på stadens gatunät med en utbyggnad av Vänge och Järlåsa. Väster om innerstaden är gatunätet känsligt. Mycket trafik går på gator som egentligen inte är gjorda för stora trafikflöden, det gäller till exempel

• Övre Slottsgatan
• Krongatan
• Villavägen
• Ekebydalsvägen.

Att hantera ökade trafikflöden kan leda till kostsamma investeringar.

Om Storvreta, Vattholma och Skyttorp (Ostkustbanan)

Flera bostäder i Storvreta, Vattholma och Skyttorp kan leda till att flera väljer tåg som transportmedel. Ostkustbanan bedöms inte ha kapacitet för mer än en marginellt ökad pendeltågstrafik. Det innebär att busstrafiken fortfarande blir ett viktigt transportmedel vid en utbyggnad av orterna längs Ostkustbanan.

En utveckling av tätorterna kan på olika sätt ändra karaktären på hur tätorterna är byggda i dag, till exempel genom tätare bebyggelse eller högre byggnader.

Vattholma, Skyttorp, Vänge och Järlåsa är förhållandevis små tätorter med en gles och småskalig bebyggelse. Storvreta är större till invånarantalet men består till stora delar av småhusbebyggelse.

Fler bostäder kan exempelvis innebära att

• andra hustyper eller boendeformer kommer till
• tillgängligheten till mötesplatser och kollektivtrafik ökar
• nya bostäder byggs tätare och högre för att minimera anspråk på mark
• tillgången till service ökar.

Större anspråk på mark från ny bebyggelse i tätorterna kan också innebära att
kulturmiljövärden påverkas.

För Storvreta, Vattholma och Skyttorp innebär redan den nuvarande översiktsplanen en stor utveckling, där antalet bostäder ökar med mer än 50 procent av tätortens nuvarande storlek.

Effekten av att det byggs fler bostäder i tätorterna och färre i staden bedöms påverka den sociala hållbarheten mer i tätorterna än i staden.

Färre framtida bostäder i staden bedöms endast ge marginella skillnader jämfört med nuvarande översiktsplan. Folkomröstningsfrågan påverkar inte var i staden bostäder ska byggas eller vilka kvaliteter som ska skapas i staden. Möjligheter till att skapa goda uppväxtvillkor, tillgång till service, trygghet och goda boendemiljöer finns fortfarande.

Om det byggs fler bostäder i tätorterna kan

• utbudet av boendeformer och upplåtelseformer öka
• den befintliga småhusbebyggelsen kompletteras med flerbostadshus.

I dag finns det framför allt småhus i Uppsalas tätorter till skillnad mot den relativt stora variationen som råder mellan områden i Uppsala stad. En större variation av bostadsutbudet kan öka blandningen av hushåll i tätorterna. En ökad blandning i alla områden i Uppsala kommun kan stärka sammanhållningen mellan invånarna.

Ett ökat bostadsutbud och en ökad variation av bostäder underlättar för de som vill bo kvar i tätorten, men flytta till någon annan bostad när livssituationen ändras. Eller för de som önskar flytta till en mindre ort, oavsett om det är till ett eget ägt småhus eller till en hyresrätt, bostadsrätt eller annan boendeform.

Folkomröstningsfrågan tar inte ställning till var i staden utbyggnad ska ske eller hur mycket bebyggelseutvecklingen ska minska. Men att minska byggandet i staden kan innebära att det totala anspråket på mark för exploatering i staden minskar och därmed att

• mer naturmark med höga naturvärden runt staden skulle kunna bevaras
• behovet av att exploatera grönområden och friytor inne i staden skulle kunna minska.

Om byggandet i staden minskar medan det ökar i tätorterna kan det finnas en risk att exploateringens totala anspråk av naturmark blir större, eftersom staden över lag har en högre bebyggelsetäthet än tätorterna.

Det större behovet av mark skulle kunna leda till en ökad risk för att mer naturmark och jordbruksmark tas i anspråk och att kolinlagring i mark och skog minskar.

Byggandet av fler bostäder i tätorterna och färre i staden kan göras på ett sätt som fungerar för klimatomställningen. Det beror på hur utvecklingen genomförs och andra samhällsförändringar som kommer och behöver ske. 

Två skillnader kan urskiljas. Det är troligen större utmaningar att bygga med så liten klimatpåverkan som möjligt i tätorterna än i staden. Tätorternas strukturer i dag gör det svårt att genomföra en storskalig utbyggnad där stationslägena kan utnyttjas fullt ut.

Det är högre sannolikhet att exploateringar i tätorterna leder till större anspråk på mark med fler småhus och radhus och att den totala boendeytan blir större än i staden. Det medför högre energi- och resursutnyttjande, vilket i sin tur leder till ökade växthusgasutsläpp.

Fler bostäder i tätorterna innebär sannolikt fler biltransporter och ökade klimatutsläpp, eftersom arbetsplatser och andra mål för resorna främst finns i staden. Omställning till förnybara drivmedel innebär dock möjlighet till minskad klimatpåverkan.

Det kan vara svårare att få exploatörer att satsa i tätorterna på grund av marknadsförhållandena. Hushållens betalningsvilja är lägre för bostäder i tätorterna än i staden, men produktionskostnaderna är ungefär lika höga.

Det kan vara svårare med åtkomst av mark för ny bebyggelse, eftersom det inte finns så mycket kommunal mark i tätorterna. Det krävs markförvärv eller exploateringsintresserade markägare som själva driver utbyggnaden.

Väghållarskapet kan också göra det svårare. Det är en mer omfattande process att bygga allmän plats i tätorter när det är vägföreningar och inte kommunen som är väghållare för det lokala vägnätet. Det gäller alla tätorter utom Storvreta. Det krävs en omfattande process om kommunen ska ta över väghållningen från en vägförening eller staten.

Kommunen saknar rådighet över det övergripande vägnätet i tätorterna. Staten är väghållare och Region Uppsala fördelar investeringsmedlen. Förstärkningar och eventuella nya kopplingar är beroende av

• att staten är villig att planlägga för det enligt väglagen, även om det bekostas med exploateringsmedel eller av kommunens skattemedel
• finansiering från Region Uppsalas länsplan där det är rimligt att statliga medel åtminstone delfinansierar insatser.

Hur mycket kostar folkomröstningen?

Vi beräknar att folkomröstningen kostar 600 000 kronor. Då ingår bland annat

• tryck av röstsedlar
• tryck och utskick av extra röstkort
• arvoden till extra rösträknare
• material som behövs för att underlätta för alla som röstar.  

Kostnaden för kommunens personal som arbetar med folkomröstningen ingår inte. Tack vare att vi har folkomröstningen samtidigt som valet till Europaparlamentet blir kostnaderna mycket lägre.